1880-1910: Sekelskiftets golv satte ny standard

Tidigt under 1800-talet hade husen kilsågade golv. Ett golv som använde stockens form med växelvis lagda plankor där botten var bred och toppen smalnade av. Med industrialismen följde en utveckling där allt fler sågverk kunde såga plankor som var parallellsågade. De fick jämnare längd och bredd och det satte även sin prägel i hemmen.

Golven lades oftast direkt på bjälklaget, utan undergolv, men i och med att golven blev tunnare och smalare behövdes extra stöd för att kunna bära tyngd bättre.

Mot slutet av 1800-talet kunde processerna för att lägga golv förenklas och standardiseras. I samband med detta gör stavparketten entré, vanligtvis i ek. Den stora fördelen med parkett är att den är väldigt slitstark och kan slipas och behandlas flera gånger innan de måste bytas ut.

Gran och furu

Andra vanliga golv mot slutet av 1800-talet var plankgolv i gran eller furu. En vanlig metod för att behandla denna typ av golv var att skura dem med såpa. Det ger en högre smutstålighet, men även ett vackert ytskikt på golven.

Även bonvaxade golv var vanligt. Bonvax ger en högglansig yta och innehöll ofta ämnen som vax, terpentin eller paraffin. En annan vanligt förekommande teknik var att fernissa golvet. Golvfernissa är en form av lack som kan anpassas i kulören utifrån vilket resultat som önskades. Fernissan torkar snabbt och gör golvet lättstädat. En nackdel är att det förlorar sin glans relativt snabbt och bör fernissas om omkring en gång per år.

Att måla golven är ett perfekt sätt att fräscha upp slitna golv. Redan under 1700-talet var det vanligt att måla golven i bemedlade hem, en trend som följde med in på 1800-talet. Ofta målades golven i mönster för att efterlikna sten, som mosaik eller marmor.

Läs mer om sekelskiftets stilar

Läs mer om andra eror som vi lyfter i vår Retroguide